Dagen före

Helgen har gått alldeles för fort och jag har bara roat mig, ätit gott och mått toppen! Nu närmar sig Måndagen med stor M med stormsteg och jag ser faktiskt fram emot det. Var längesedan som jag kände mig så fast besluten över något som nu och jag hoppas att den känslan kan finnas kvar även när jag har skavsår stora som Hallandsåsen.  Till och med PT:n är förvånad över min entusiasm för mitt blivande liv som joggis (ni kommer väl fotfarande ihåg att det uttrycket är en hemlighet oss emellan?!).

Jag känner mig också sjukt ambivalent över min entusiasm, för samtidigt är jag livrädd för att misslyckas. Att löpa har aldrig varit något jag velat göra och sist jag sprang var för att jag höll på att missa tunnelbanan till jobbet...Till saken hör att jag inte åkt tunnelbana till jobbet sedan 2003, så då förstår ni hur stor vana jag har av detta. Men jag hoppas verkligen att detta ska gå bra och att PT:n inte tappar tron på mig, ens efter att jag, likt Kristina från Utvandrarna, svagt gnytt "jag tyer icke mer" redan efter de första stapplande stegen...

//Susann

Jag, en joggis?

Undrar om jag tagit mig vatten över huvudet, slagit i något hårt eller blivit redo för en mindre sinnesundersökning? Jag har i alla fall lovat att bli en löpare!!! Jag förstår om ni alla lyft luren och slagit numret till virrpannemottagningen, men lugn, jag tror att jag vet vad jag gör...

Allt började häromdagen under ett samtal vid middagsbordet. När jag nu försöker rekapitulera händelseförloppet så minns inte vad som fick mig att anta utmaningen, måste ha varit längtan efter blodsmak i munnen eller något annat bisarrt. I vilket fall som helst så kommer jag att, med start på måndag den 1 juli, starta min väg mot att bli en joggis! Min alldeles egna personliga tränare (PT) (också känd som sambon) kommer att vara min coach i detta. Jag har lovat att ge allt och han har lovat att jag dels fick blogga om detta och att jag dessutom vid behov får bryta ihop och gråta i spåret. Att jag även kallar mig själv för en joggis måste (i alla fall till en början) vara en hemlighet oss emellan. PT:n skulle aldrig gå med på att något så kraftfullt och karaktärsdanande som att löpa, skulle kunna kallas för något så barnsligt som joggis. Snälla önska mig lycka till!

//Susann