Back on track!

Känner mig sjukt nöjd över veckans insats! Två danspass, tre timmars krattning och framförallt, håll i er nu, två (!) morgonlöpningar!!!

Då det är hiskeligt mörkt på morgonen lämnade jag spåret till förmån för lite mer upplysta cykel och gångbanor. Det finns förvisso lampor var 50e meter i spåret också, men om jag vurpade på en hal rot så skulle ingen höra mig skrika. Verkar nämligen som att det bara är jag som är galen nog att snöra på mig springskorna vid 5.30 på morgonen.

Till veckan som kommer är det eftermiddagslöpningar som gäller. Ser fram emot ett Storspår i dagsljus. Ser dock inte fram emot eventuell träningsvärk... Första springningen denna veckan kändes förvånansvärt bra. Jag trodde att den lilla uns av löpträning som jag fått in i benen flytt sin kos efter det långa springningsuppehållet, men Fred Flinta stegen satt som en smäck. Efter den andra turen satt också träningsvärken som en smäck. Eller smäck och smäck, mer som en redig smäll mitt i plytet. Hade så otroligt ont i låren att jag nästan slutade dricka kaffe på jobbet för det smärtade för mycket att gå i trappor. Men ni som känner mig vet att det inte går att inte dricka kaffe så jag fick skrida fantastiskt långsamt i trapporna. Om jag hade för bråttom såg det tyvärr ut som att jag hade gjort i brallan.

Tänker nu tillbringa resten av det som är kvar av veckan i mitt lilla soffhörn. Laddar för smäckar, skridande och minst tre springturer!

//Susann

Tänka bär inget vatten

Jag har återhämtat mig från förkylningen! Blev dock inte under den av Pt:n förutspådda lördagen, utan en så kallad friskhet infann sig först på söndagen. Någon särskilt siande förmåga hade vi inte heller gällande tipset, utan jag fick nöja mig med futtiga nio rätt... Eftersom jag nu inte har någon dödlig förkylning att skylla på så har jag ju kunnat springa varje dag efter jobbet! Ni som fortfarande hyser någon form av tilltro till mitt mål att bli en joggis slutar läsa nu, OMEDELBART!

Jag som har har haft  alla möjligheter i världen att jogga, har inte löpt en meter... Har ju varit så sjukt buisy ni vet (läs med otroligt tillgjord röst). Ingen ursäkt är egentligen tillräcklig för mig, för jag vet ju att det bara är ursäkter. Jag är fantastiskt svårlurad, jag tror inte ett dugg på vad jag säger. Men idag hade jag verkligen tänkt att ta en tur i spåret. Såg fram emot ett Storspår i all sin höstliga prakt och plötsligt, som en blixt från klar himmel slog Latmasken till igen.Jag trodde han hade flyttat för gott, men inser nu att han bara hade bara rest bort ett tag, så länge den dödliga förkylningen var inneboende. Funderade länge och väl om det inte i alla fall räckte med att jag tänkt tanken att jag skulle springa och det rejält dessutom. Men Ronja sa ju att "tänka bär inget vatten", så tänka bär nog inga joggisben heller... Kryper nu ner under skämsfilten och tänker inte alls njuta av en lugn kväll i soffan, så det så!

Remeber me?

Hallå där ute? Minns ni mig, den blivande joggisen?
Vill bara lugna er oroliga, jag har inte blivit en soffis, mer en snoris. Såg ju fram emot en höst i Storspåret, nu verkar det blivit en höst bland feberfrossor, äckliga näsdukar och hostattacker. Försökte länge skylla på att jag drabbats av en höstallergi, men det var det ingen som gick på. Efter att ha hostat mig igenom ett otal nätter och skakat i frossa under täcket fick jag till slut inse att det inte var en allergi utan en förkylning. Den bästa medicinen ansåg jag vara sympati, varmt te och mycket daltande och duttande, men det tycktes jag vara ensam om. Tydligen har människor i alla evinnerliga tider varit förkylda så något daltande har jag minsann inte fått uppleva. Då jag var säker på att ingen lidit så mycket som jag av en förkylning så hoppades jag i alla fall på en del duttande, men icke. Jag fick i alla fall en kopp te!

Nu har jag bestämt mig för att jag är frisk, även om Pt:n säger att jag inte är det förrän på lördag. Vem har han som informant? Vet denne informatör även hur det går i kommande tipsomgång? I vilket fall som helst så ger jag mig imorgon i kast med dansen och säger bye bye till förkylningen!

Koncentration

I morse visade sig Storspåret från sin bästa sida. Regnet hade ett uppehåll under min runda och hösten till ära var lamporna längs spåret tända och lyste fint på de gula löven på marken. Det var även lite lättare att springa rätt i lampskenet. Med betoning på lite naturligtvis, för efter de första 200 meterna så stirrade jag rätt in i mörkret och undrade var jag var någonstans?!?! En klar förbättring dock jämfört med den första turen i Storspåret på egen hand. Fick ju en vallning av Pt:n, men sådana händelser har ju förvirrat folk förr (alltså vallningar, inte Pt:n.....asch jag tror ni fattar), så jag blev faktiskt inte särskilt förvånad då jag sprang fel inte mindre än tre gånger vid första tillfället jag släpptes fri. Andra gången var jag nere på nätta två felaktiga svängningar, men snubblade desto fler gånger istället. Storspåret kräva sin koncentration! Och koncentration är verkligen det jag är bäst på klockan 05.30 på morgonen...kan bli en spännande höst det här...

Nytt spår

Trots att jag och spåret inte har någon lång historia, så har jag börjat nära en längtan efter något annat. Efter att ha sett den förbenade tavlan med "dödens-grupp" nästan så många gånger att jag kan alla resultatnivåer utantill så bestämde jag mig att nu var det dags att testa "Storspåret". Spåret som "alla andra" springer i. Om ni minns så gjorde jag ju ett tappert försök tidigt i somras, med resultatet att jag sprang vilse. Denna gång ville jag vara väl förberedd så Pt:n tog med mig på en klassisk vallning i Storspåret, för att jag skulle lära mig att hitta."Följ de där stolparna, sväng där borta och här kröker stigen sig". Instruktionerna var väl menade och jag försökte tappert hänga med. När vi tillslut tydligen kom till en passage där Storspåret och mitt gamla beprövade spår enades så sa Pt:n glatt: nu känner du väl igen dig? Känner igen mig? Jag har förmodligen aldrig varit här? Jag förstod på blickarna jag fick att jag hade fel. Men så kom vi fram till en bänk, som jag verkligen aldrig sett förut. Försökte tappert: "denna har jag inte noterat tidigare, den måste de ha satt dit alldeles nyss". Pt:n tyckte att jag borde kunnat räkna ut, med tanke på all mossa som beklädde bänken, att den inte var ny. Då klämde jag till med ett "aha, nu känner jag igen mig", trots att jag inte menade det ett dugg. Av någon märklig anledning kom vi ändock fram till den förbenade tavlan, hur det gick till vet jag fortfarande inte. De måste ha flyttat den...

Jag och Spåret

När jag först stiftade bekantskap med Spåret så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Vi hade en turbulent period i början då vi inte riktigt ville samma sak. Jag ville springa åt vänster men spåret vek av åt höger, jag trodde mitt hem låg åt ena hållet men Spåret lurade mig åt andra hållet, så det var bokstavligt talat en riktigt vilsen period. Men dagarna då inga väckarklockor ställdes och solen sken hade vi det riktigt härligt tillsammans och jag kunde till och med känna en längtan till nästa gång vi skulle ses. Tårar har runnit, blodvite har uppstått och kastspyor har avlagts, men trots allt har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Till en början var det bara vi, men sen fick Spåret smak för såväl nystrukna blusar som pensionärer med gåstavar...Då var jag på väg att göra slut. Men när Latmasken ställt klockan och Samvetet tvingat mig upp ur sängen känns allt bra igen. Då när dagen gryr och det enda sällskap vi har är Bambi, är nog de stunder jag uppskattar Spåret som bäst!

//Susann

Varför var det jag som fick springa?

Latmasken hade ju skamset ställt väckarklockan en timme tidigare än vanligt för att blidka samvetet. Samvetet blev nöjt och Latmasken kunde lugnt dra sig tillbaka. Men vem var det som fick kliva upp imorse när klockan ringde ofantligt tidigt och dessutom bege sig till spåret för att springa?!?! Det var ju jag! Latmasken hade gömt sig och Samvetet förstod inte alls varför jag grymtade så på morgonen. Ikväll låser jag in såväl Samvetet som Latmasken i garderoben för imorgon tar jag sovmorgon!