Koncentration

I morse visade sig Storspåret från sin bästa sida. Regnet hade ett uppehåll under min runda och hösten till ära var lamporna längs spåret tända och lyste fint på de gula löven på marken. Det var även lite lättare att springa rätt i lampskenet. Med betoning på lite naturligtvis, för efter de första 200 meterna så stirrade jag rätt in i mörkret och undrade var jag var någonstans?!?! En klar förbättring dock jämfört med den första turen i Storspåret på egen hand. Fick ju en vallning av Pt:n, men sådana händelser har ju förvirrat folk förr (alltså vallningar, inte Pt:n.....asch jag tror ni fattar), så jag blev faktiskt inte särskilt förvånad då jag sprang fel inte mindre än tre gånger vid första tillfället jag släpptes fri. Andra gången var jag nere på nätta två felaktiga svängningar, men snubblade desto fler gånger istället. Storspåret kräva sin koncentration! Och koncentration är verkligen det jag är bäst på klockan 05.30 på morgonen...kan bli en spännande höst det här...

Nytt spår

Trots att jag och spåret inte har någon lång historia, så har jag börjat nära en längtan efter något annat. Efter att ha sett den förbenade tavlan med "dödens-grupp" nästan så många gånger att jag kan alla resultatnivåer utantill så bestämde jag mig att nu var det dags att testa "Storspåret". Spåret som "alla andra" springer i. Om ni minns så gjorde jag ju ett tappert försök tidigt i somras, med resultatet att jag sprang vilse. Denna gång ville jag vara väl förberedd så Pt:n tog med mig på en klassisk vallning i Storspåret, för att jag skulle lära mig att hitta."Följ de där stolparna, sväng där borta och här kröker stigen sig". Instruktionerna var väl menade och jag försökte tappert hänga med. När vi tillslut tydligen kom till en passage där Storspåret och mitt gamla beprövade spår enades så sa Pt:n glatt: nu känner du väl igen dig? Känner igen mig? Jag har förmodligen aldrig varit här? Jag förstod på blickarna jag fick att jag hade fel. Men så kom vi fram till en bänk, som jag verkligen aldrig sett förut. Försökte tappert: "denna har jag inte noterat tidigare, den måste de ha satt dit alldeles nyss". Pt:n tyckte att jag borde kunnat räkna ut, med tanke på all mossa som beklädde bänken, att den inte var ny. Då klämde jag till med ett "aha, nu känner jag igen mig", trots att jag inte menade det ett dugg. Av någon märklig anledning kom vi ändock fram till den förbenade tavlan, hur det gick till vet jag fortfarande inte. De måste ha flyttat den...

Jag och Spåret

När jag först stiftade bekantskap med Spåret så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Vi hade en turbulent period i början då vi inte riktigt ville samma sak. Jag ville springa åt vänster men spåret vek av åt höger, jag trodde mitt hem låg åt ena hållet men Spåret lurade mig åt andra hållet, så det var bokstavligt talat en riktigt vilsen period. Men dagarna då inga väckarklockor ställdes och solen sken hade vi det riktigt härligt tillsammans och jag kunde till och med känna en längtan till nästa gång vi skulle ses. Tårar har runnit, blodvite har uppstått och kastspyor har avlagts, men trots allt har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Till en början var det bara vi, men sen fick Spåret smak för såväl nystrukna blusar som pensionärer med gåstavar...Då var jag på väg att göra slut. Men när Latmasken ställt klockan och Samvetet tvingat mig upp ur sängen känns allt bra igen. Då när dagen gryr och det enda sällskap vi har är Bambi, är nog de stunder jag uppskattar Spåret som bäst!

//Susann

Varför var det jag som fick springa?

Latmasken hade ju skamset ställt väckarklockan en timme tidigare än vanligt för att blidka samvetet. Samvetet blev nöjt och Latmasken kunde lugnt dra sig tillbaka. Men vem var det som fick kliva upp imorse när klockan ringde ofantligt tidigt och dessutom bege sig till spåret för att springa?!?! Det var ju jag! Latmasken hade gömt sig och Samvetet förstod inte alls varför jag grymtade så på morgonen. Ikväll låser jag in såväl Samvetet som Latmasken i garderoben för imorgon tar jag sovmorgon!

Knockout

Idag har det förts inre kamper. Samvetet gick några riktigt tuffa ronder mot Latmasken. Jag fick vid flertalet tillfällen föra bråkstakarna till varsin ringhörna för att de skulle lugna ner sig. Nedräkningen nådde vid ett tillfälle ända till åtta och Samvetet var den som såg ut att gå segrande ur matchen. Men otippat nog reste sig Latmasken igen och med tillsynes oanade krafter vann vederbörande tillslut på knockout. Jag sopar upp spillrorna efter bataljen och bäddar ner Samvetet i soffhörnet, samtidigt som Latmasken skamset ställer klockan en timme tidigare än vanligt...