Back on track!

Känner mig sjukt nöjd över veckans insats! Två danspass, tre timmars krattning och framförallt, håll i er nu, två (!) morgonlöpningar!!!

Då det är hiskeligt mörkt på morgonen lämnade jag spåret till förmån för lite mer upplysta cykel och gångbanor. Det finns förvisso lampor var 50e meter i spåret också, men om jag vurpade på en hal rot så skulle ingen höra mig skrika. Verkar nämligen som att det bara är jag som är galen nog att snöra på mig springskorna vid 5.30 på morgonen.

Till veckan som kommer är det eftermiddagslöpningar som gäller. Ser fram emot ett Storspår i dagsljus. Ser dock inte fram emot eventuell träningsvärk... Första springningen denna veckan kändes förvånansvärt bra. Jag trodde att den lilla uns av löpträning som jag fått in i benen flytt sin kos efter det långa springningsuppehållet, men Fred Flinta stegen satt som en smäck. Efter den andra turen satt också träningsvärken som en smäck. Eller smäck och smäck, mer som en redig smäll mitt i plytet. Hade så otroligt ont i låren att jag nästan slutade dricka kaffe på jobbet för det smärtade för mycket att gå i trappor. Men ni som känner mig vet att det inte går att inte dricka kaffe så jag fick skrida fantastiskt långsamt i trapporna. Om jag hade för bråttom såg det tyvärr ut som att jag hade gjort i brallan.

Tänker nu tillbringa resten av det som är kvar av veckan i mitt lilla soffhörn. Laddar för smäckar, skridande och minst tre springturer!

//Susann

Tänka bär inget vatten

Jag har återhämtat mig från förkylningen! Blev dock inte under den av Pt:n förutspådda lördagen, utan en så kallad friskhet infann sig först på söndagen. Någon särskilt siande förmåga hade vi inte heller gällande tipset, utan jag fick nöja mig med futtiga nio rätt... Eftersom jag nu inte har någon dödlig förkylning att skylla på så har jag ju kunnat springa varje dag efter jobbet! Ni som fortfarande hyser någon form av tilltro till mitt mål att bli en joggis slutar läsa nu, OMEDELBART!

Jag som har har haft  alla möjligheter i världen att jogga, har inte löpt en meter... Har ju varit så sjukt buisy ni vet (läs med otroligt tillgjord röst). Ingen ursäkt är egentligen tillräcklig för mig, för jag vet ju att det bara är ursäkter. Jag är fantastiskt svårlurad, jag tror inte ett dugg på vad jag säger. Men idag hade jag verkligen tänkt att ta en tur i spåret. Såg fram emot ett Storspår i all sin höstliga prakt och plötsligt, som en blixt från klar himmel slog Latmasken till igen.Jag trodde han hade flyttat för gott, men inser nu att han bara hade bara rest bort ett tag, så länge den dödliga förkylningen var inneboende. Funderade länge och väl om det inte i alla fall räckte med att jag tänkt tanken att jag skulle springa och det rejält dessutom. Men Ronja sa ju att "tänka bär inget vatten", så tänka bär nog inga joggisben heller... Kryper nu ner under skämsfilten och tänker inte alls njuta av en lugn kväll i soffan, så det så!

Remeber me?

Hallå där ute? Minns ni mig, den blivande joggisen?
Vill bara lugna er oroliga, jag har inte blivit en soffis, mer en snoris. Såg ju fram emot en höst i Storspåret, nu verkar det blivit en höst bland feberfrossor, äckliga näsdukar och hostattacker. Försökte länge skylla på att jag drabbats av en höstallergi, men det var det ingen som gick på. Efter att ha hostat mig igenom ett otal nätter och skakat i frossa under täcket fick jag till slut inse att det inte var en allergi utan en förkylning. Den bästa medicinen ansåg jag vara sympati, varmt te och mycket daltande och duttande, men det tycktes jag vara ensam om. Tydligen har människor i alla evinnerliga tider varit förkylda så något daltande har jag minsann inte fått uppleva. Då jag var säker på att ingen lidit så mycket som jag av en förkylning så hoppades jag i alla fall på en del duttande, men icke. Jag fick i alla fall en kopp te!

Nu har jag bestämt mig för att jag är frisk, även om Pt:n säger att jag inte är det förrän på lördag. Vem har han som informant? Vet denne informatör även hur det går i kommande tipsomgång? I vilket fall som helst så ger jag mig imorgon i kast med dansen och säger bye bye till förkylningen!

Koncentration

I morse visade sig Storspåret från sin bästa sida. Regnet hade ett uppehåll under min runda och hösten till ära var lamporna längs spåret tända och lyste fint på de gula löven på marken. Det var även lite lättare att springa rätt i lampskenet. Med betoning på lite naturligtvis, för efter de första 200 meterna så stirrade jag rätt in i mörkret och undrade var jag var någonstans?!?! En klar förbättring dock jämfört med den första turen i Storspåret på egen hand. Fick ju en vallning av Pt:n, men sådana händelser har ju förvirrat folk förr (alltså vallningar, inte Pt:n.....asch jag tror ni fattar), så jag blev faktiskt inte särskilt förvånad då jag sprang fel inte mindre än tre gånger vid första tillfället jag släpptes fri. Andra gången var jag nere på nätta två felaktiga svängningar, men snubblade desto fler gånger istället. Storspåret kräva sin koncentration! Och koncentration är verkligen det jag är bäst på klockan 05.30 på morgonen...kan bli en spännande höst det här...

Nytt spår

Trots att jag och spåret inte har någon lång historia, så har jag börjat nära en längtan efter något annat. Efter att ha sett den förbenade tavlan med "dödens-grupp" nästan så många gånger att jag kan alla resultatnivåer utantill så bestämde jag mig att nu var det dags att testa "Storspåret". Spåret som "alla andra" springer i. Om ni minns så gjorde jag ju ett tappert försök tidigt i somras, med resultatet att jag sprang vilse. Denna gång ville jag vara väl förberedd så Pt:n tog med mig på en klassisk vallning i Storspåret, för att jag skulle lära mig att hitta."Följ de där stolparna, sväng där borta och här kröker stigen sig". Instruktionerna var väl menade och jag försökte tappert hänga med. När vi tillslut tydligen kom till en passage där Storspåret och mitt gamla beprövade spår enades så sa Pt:n glatt: nu känner du väl igen dig? Känner igen mig? Jag har förmodligen aldrig varit här? Jag förstod på blickarna jag fick att jag hade fel. Men så kom vi fram till en bänk, som jag verkligen aldrig sett förut. Försökte tappert: "denna har jag inte noterat tidigare, den måste de ha satt dit alldeles nyss". Pt:n tyckte att jag borde kunnat räkna ut, med tanke på all mossa som beklädde bänken, att den inte var ny. Då klämde jag till med ett "aha, nu känner jag igen mig", trots att jag inte menade det ett dugg. Av någon märklig anledning kom vi ändock fram till den förbenade tavlan, hur det gick till vet jag fortfarande inte. De måste ha flyttat den...

Jag och Spåret

När jag först stiftade bekantskap med Spåret så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Vi hade en turbulent period i början då vi inte riktigt ville samma sak. Jag ville springa åt vänster men spåret vek av åt höger, jag trodde mitt hem låg åt ena hållet men Spåret lurade mig åt andra hållet, så det var bokstavligt talat en riktigt vilsen period. Men dagarna då inga väckarklockor ställdes och solen sken hade vi det riktigt härligt tillsammans och jag kunde till och med känna en längtan till nästa gång vi skulle ses. Tårar har runnit, blodvite har uppstått och kastspyor har avlagts, men trots allt har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Till en början var det bara vi, men sen fick Spåret smak för såväl nystrukna blusar som pensionärer med gåstavar...Då var jag på väg att göra slut. Men när Latmasken ställt klockan och Samvetet tvingat mig upp ur sängen känns allt bra igen. Då när dagen gryr och det enda sällskap vi har är Bambi, är nog de stunder jag uppskattar Spåret som bäst!

//Susann

Varför var det jag som fick springa?

Latmasken hade ju skamset ställt väckarklockan en timme tidigare än vanligt för att blidka samvetet. Samvetet blev nöjt och Latmasken kunde lugnt dra sig tillbaka. Men vem var det som fick kliva upp imorse när klockan ringde ofantligt tidigt och dessutom bege sig till spåret för att springa?!?! Det var ju jag! Latmasken hade gömt sig och Samvetet förstod inte alls varför jag grymtade så på morgonen. Ikväll låser jag in såväl Samvetet som Latmasken i garderoben för imorgon tar jag sovmorgon!

Knockout

Idag har det förts inre kamper. Samvetet gick några riktigt tuffa ronder mot Latmasken. Jag fick vid flertalet tillfällen föra bråkstakarna till varsin ringhörna för att de skulle lugna ner sig. Nedräkningen nådde vid ett tillfälle ända till åtta och Samvetet var den som såg ut att gå segrande ur matchen. Men otippat nog reste sig Latmasken igen och med tillsynes oanade krafter vann vederbörande tillslut på knockout. Jag sopar upp spillrorna efter bataljen och bäddar ner Samvetet i soffhörnet, samtidigt som Latmasken skamset ställer klockan en timme tidigare än vanligt...

Latmasken vs Susann 1-2

Innan veckan hade nått halvtid så hade latmasken kvitterat till 1-1. Snablarns också att jag inte får in rutiner när det gäller springningen! Antingen så springer jag "för ofta" (hur nu det är möjligt när jag har 35 års missad springning att ta igen) så jag blir för sliten i benen som aldrig tycks vilja bli några joggisar, eller så springer jag för sällan så att det känns som om jag börjar om från början. Idag skrek benen "Vad är detta?!?! Varför gör du detta mot oss?!?!" De kommer säkert att vägra fungera imorgon i ren protest, men jag har i alla fall ledningen nu och det står 1-2 i matchen Latmasken vs Susann. Jag har som målsättning i denna veckas match att i alla fall vinna med 1-3. Önska mig lycka till!

//Susann

Latmasken vs Susann 0-1

Det var lika jobbig och prestationskrävande att springa som att iförd gummihandskar försöka trä en nål samtidigt som man cyklar. Men någon form av fart fick jag i alla all på benen så jag tog mig runt ett par varv i spåret. Där fick du Latmasken!

Latmasken har slagit till

Jaha, nu har jag drabbats av latmasken. Den verkar vara av den smittsamma typen och jag är säker på att jag fått detta av Pt:n. Nu är ju inte han drabbad av latmasken utan mer utav ett klassiskt förkylningsvirus men som muterade vid kontakt med mig. Jag snorar inte och har inte ont i halsen, jag lider bara efter ett brinnande begär av att göra ingenting så ofta som möjligt och i ett oerhört lugnt tempo. Jag har googlat på detta och inser att det inte finns något att göra åt detta latmasktillstånd. Det är tydligen bara att vänta och hoppas att latmasken slingrar sig vidare. När det kommer att ske vet jag inte, har nu haft denna åkomma under hela helgen och jag verkar inte bli bättre. Lutar mig tillbaka i mitt soffhörn och mår så där gott som bara jag kan göra latmasken tilltrots :-)

//Susann

Vad gjorde du imorse?

Klockan 05.30 snörade jag på mig springskorna och sprang två (!) varv non stop i spåret, totalt 3.2km! Vad gjorde du imorse? :-)


#nyttrekord
#stolt

Mer mördarsnigel än Pippipower

Springningen i spåret igår gick så fundamentalt dåligt att jag var tvungen att lugna ner mig i ett dygn för att överhuvudtaget kunna klämma ur mig ett blogginlägg som inte enbart innehöll svordomar. Tänk vilken svängning va? Från att i förrgår varit lycklig som ett litet barn på julafton till att igår vilja amputera båda benen eftersom de ändå är helt värdelösa att ta sig runt med. Mer mördarsnigel än Pippipower.Jag vill så otroligt mycket, hela tiden. Som en knarkare jagar jag desperat efter framsteg som belönar mig. Rent teoretiskt förstår jag att man inte blir en sprinter efter att enbart ha tränat i knappa sju veckor, sammanlagt, under en hel livstid. Men den framgångssuktande demonen i mig har redan sprungit Lidingöloppet.

Jag blev i all välmening jämförd med Martina Haag- då hon skrivit en humoristisk/ironisk bok om springning. Martina är en rolig skribent och en fantastisk person, men vi är verkligen inte i samma liga när det gäller springning. Hon skrev ju något om att första gången sprang hon i 13 minuter, då visste hon att hon borde kunna springa i 14 minuter nästa gång. För mig var det så att lyckades jag springa i fem minuter utan att ta till lipen så fick jag vara nöjd med det. När jag till slut lyckades springa i 13 minuter ville jag skicka in en anmälan till VM i Peking 2015. Nu när jag tänker tillbaka på den resa jag ändå gjort på dessa sju veckor så får jag väl ändå vara nöjd. Lägger undan benkapningssågen, avbeställer rullstolen och ger mig en klapp på axeln.

//Susann

Pippi power!

Jag tror att de flesta utav er vet vem Pippi Långstrump är. Jag tror även att många utav er har sett Pippi på de sju haven. Tänk nu på den scen där fröken Långstrump står i sjörövarhatt och pekar med en värja samtidigt som hon med djup manlig röst utropar:  HA, HA! Minns ni? Precis så kände jag mig idag. Som en stark Pippi med superkrafter!

Det har varit svårt att få till det här med springningen denna vecka då semestern tagit slut och vardagen tagit vid. Intentionen har funnits men sen har det av olika anledningar inte blivit av. Idag var det bara tvunget till att bli en runda, så att min inspiration från helgens lyckade 2 km inte skulle blekna bort. Jag laddade med positivt tänkande och sa till mig själv att om jag klarade att springa 2 km i flackterräng, så borde jag kunna springa min vanliga runda på ynka 1,6 km även om den är lika oflack som vandringsleden längs Kebnekaise. Spåret har till och med den officiella etiketten "svår". Men, HA,HA! Inte ens pensionärerna med sina förbenade gåstavar kunde rubba min beslutsamhet. PIPPI POWER! I bara farten tog jag ett varv till...i rask promenadtakt. Ett powervarv fick räcka, övermod är inte Pippis grej.

//Susann

Personbästa!

Igår ville Pt:n att vi skulle testa ett nytt spår på ett annat ställe i kommunen. När han sa att det skulle vara mer lättsprunget, då det var mer flackt än det spår vi brukar springa, blev jag genast på min vakt. Minnet av den "lätta" cykelturen som slutade med att vi besteg Mount Everest var i ett alltför färskt minne för att jag skulle våga hoppas på någon flack terräng.

Döm om min förvåning när det sedan visade sig att spåret inte alls innehöll några mördarbackar. Det var till och med så lättsprunget att jag klarade av att springa mina två första sammanhängande kilometrar! Vilken lycka! Ni som klämmer en mil medan ni låter thévattnet koka upp på morgonen tycker säkert att detta var en lika stor prestation som att knyta skorna, men då får ni ha min tidigare löparkarriär i bakhuvudet. Karriären som är i samma storlek som en kvark ungefär. Så detta var för mig en bedrift i nivå med Bolts världsrekord! Jag är på väg att bli en joggis!

Men farten, jag måste göra något åt farten. Snubblade in på en dokumentär om en maratonlöpare här i veckan. Han berättade att det största och vanligaste misstaget man gör som löpare är att man gör av med för mycket energi. Maratonlöparen menade att man skulle springa med så få armrörelser som möjligt och utan att lyfta fötterna för högt. Precis min Fred Flinta-stil tänkte jag. Det var precis den stilen jag hade när mitt kraftprov genomfördes. Problemet var bara att jag höll på att bli omgådd av en pensionär med gåstavar! Vad är det med pensionärer och gåstavar? Får man dem i samband med första ATP-utbetalningen, som någon form av kompensation? Denna äldre man hade i alla fall använt sina ofta, och gå fort kunde han också! Det var bara för mig att jabbadabba lite till och försöka öka takten för att inte behöva springa med skämsmössa i fortsättningen. Pensionären kom aldrig i fatt mig och jag är säker på att det var Stig Strand, för visst brukar han promenera i dalaskogarna..?

//Susann

Varning: Don´t try this at home!

Dagens blogg börjar med en varning, i dubbel bemärkelse. Dels är det en varning för att ni inte ska behöva göra samma misstag som jag och dels är det en varning för att nu kommer något äckligt.

Igår kom Pt:n (som har börjat jobba efter semestern) hem redan vid lunch och bjöd ut mig på lunchbuffé hos den lokala asiaten. Som vanligt (eftersom både jag och Pt:n lider total brist på karaktär när det gäller mat) åt vi ju alldeles för mycket. Vi bestämde oss för att ta det lugnt ett tag och låta maten smälta, innan benen skulle få sig en runda i spåret. Efter fem (!) timmar var vi fortfarande tokmätta, men snörade i alla fall på oss springskorna. Att det kändes tungt i spåret fick nu en helt ny innebörd, eftersom det kändes som att en mindre elefant hade ätits upp och som nu låg och tryckte i magen. Men jag ville visa Pt:n mina (i alla fall självupplevda) framsteg eftersom en en del tid i spåret tillbringats på egen hand, så elefanten till trots, var det bara att gneta på.

Pt:n, som är av den mer svårflörtade varianten, blev faktiskt lite imponerad av min förbättrade uthållighet (nu innehåller en runda i alla fall 80% springning). Nöjd över den positiva feedbacken tog jag i lite till, men då sa elefanten ifrån. Kände hur illamåendet sköljde över mig som en tsunami av äckel. Ville inte stanna, jag sprang ju på tid för bövelen, så jag saktade bara in lite och la av en kastspya rätt in i skogen. Torkade mig i mungipan, fast besluten om att aldrig äta buffé igen ökade jag takten lite och kom in på en av mina bättre tider!

//Susann

Invigning av nya pjucken, då kom korren!

De nya springskorna invigdes med pompa och ståt idag. Kanske mer med blåsor och flås, men jag tänkte i alla fall på pom-poms och musikkårer. Det var bra go studs i de nya pjucken. Kände direkt att jag kom närmare målbilden där jag springer med studsiga steg och fladdrande hästsvans. Men någon fladdrande hästsvans var det verkligen inte. Luftfuktigheten var så hög imorse, att håret klistrade sig fast i pannan så fort jag öppnade ytterdörren.

När jag nästan sprungit mitt första varv, som en mer studsig variant av Fred Flinta, så ropade en man med kamera till mig och frågade om det inte är varmt att springa? Varmt? Det är inte varmt att springa, det är skithett!!! Han förstod kanske inte att min tomatröda ansiktsfärg berodde på överhettning eller att det fastklistrade håret i pannan inte var en frivillig wet-look. Dessutom letade han efter såväl en mast som ett usiktstorn. Han, som tydligen var från lokalblaskan, tyckte jag borde veta vart de låg eftersom jag sprang här. Detta var dock ytterligare en sak som han inte förstod (och hur skulle han kunna veta) att den enda anledningen till att jag springer detta spår, som har backar som gör att jag i smyg vill hyra en grävskopa och jämna ut marken lite, är att det finns skyltar! Skyltar som talar om för mig vart jag ska börja springa, vart jag ska sluta springa och vart jag däremellan ska svänga. Det skulle kunna finnas ett Disneyland på toppen av berget utan att jag skulle märka det för jag är så upptagen med att dels andas och dels hålla reda på skyltarna. Men allt detta berättade jag naturligtvis inte för den lokala korren. Försökte istället peka lite nonchalant uppåt, innåt i skogen sägandes: "kanske däråt typ", samtidigt som jag funderade på om det var därför det drällde så mycket löst folk i spåret runt berget, det har öppnast ett nöjesfält på toppen?

//Susann

Ensam i spåret!

Gårdagens svada som ondgjorde sig över allehanda varelser i spåret gav tydligen lyckat resultat. Nog för att jag visste att socialamedier hade bra spridning, men det verkar snudd på överdrivet eftersom jag i morse inte såg till ens minsta lilla snigel! Synd att jag jag snoozade alldeles för länge så att jag bara han ett varv i detta sagolikt öde spår. Planen vara att springa två rundor innan jag for till Västerås men, men... Sa i alla fall till mig på skarpen- att om jag nu var så slö att jag inte kom upp ur sängen när jag borde, så skulle jag åtminstone göra rätt för mig i spåret! Och så blev det faktiskt. Gjorde en kanonrunda! Hade en bra fart och svetten rann från mig lika fort som en löning i december. Trots kalldusch så slutade jag inte svettas förrens jag var i Fagersta, en sträcka på nätta 5 mil...

Trots upp och nedgångar i prestation, tyckte jag att det var dags för en belöning i form av ett par rosa ballerinapjuck. Eftersom jag aldrig (!) haft ett par rosa skor förut, så kunde jag inte smyga in dessa nya i den gamla skofamiljen helt obemärkt. Hade laddat med argument varför man behöver mer än tre par ballerinor och fler än 15 par sommarskor, då sambo (Pt:n ni vet) inte delar samma intresse för skor som jag. Men tydligen har han vant sig vid att jag inte kan komma hem från Västerås utan ett par nya skor för det enda han sa vid anblicken av de rosa var: "jaha", följt av en djup suck. Jag valde att inte ta upp någon argumentationstråd och väljer att avvakta till imorgon med att berätta att jag köpt ett par springskor också.

//Susann

Håll er undan!

Gaaahhh!!! Vem hade hällt bly i mina lår under natten? Vem? Svara mig?
Det gick sjukt tungt under förmiddagens rundor. Vet inte om det var sommarförkylningen som hade ett litet grepp kvar om mig, även om jag kände mig frisk, eller vad det var som fick till denna plötsliga försämring. Och som om det inte räckte med att tavlan med sin utopiska resultat och tider hånskrattade åt mig varje gång jag passerade, utan spåret var ju fullt av människor.

Jag är van vid att se på sin höjd tre varelser i spåret och då är minst ett utav dem ett rådjur. Nu var det pensionärer med gåstavar, som de aldrig riktigt verkar ha koll på så man får testa om ens Flinta-steg duger till lite hinderlöpning. Det var svampplockare och någon hade tagit med sig hela tjocka släkten för att plocka bär. Plocka gärna bär och svamp med för den delen och gå gärna ut hela familjen, ta med min också- men HÅLL ER I SKOGEN FÖR BÖVELEN! I SPÅRET VÄXER INGA BÄR! Tro mig, jag har sett spåret på nära håll när jag stod på näsan tidigare i somras. Som om inte dessa flanörer vore nog så dyker det upp ett par riktiga söndagsprommenerare i kjolar och nystrukna blusar. SÅ KLÄR MAN SIG INTE I SPÅRET! Spåret är till för såna som mig, svettiga och flåsande varelser med tights som har hål på knäna.

Imorgon är det jag som beger mig ut på ett par rundor innan frukost. Och du som hade tänkt dig en tidig svampplockartur- HÅLL DIG UNDAN!

//Susann

Life is good!

Någon glömde en bacill här hos mig och får gärna hämta den så fort som möjligt! Den sprider såväl halsont som envis rethosta omkring sig och det ogillas å det skarpaste! På grund av den ovälkomna gästen blev ingen runda i spåret. Jag och Pt:n tog en långpomenad istället. Kändes faktiskt lite annorlunda att vara ute på en motionsliknande aktivitet och ändå kunna samtala. När vi springer ihop så är det ingen högre grad av kommunikation som framförs. Ur Pt:n trillar det uppmuntrande peppning eller utmanande pushning. Har han tur får han ett flämtande "uh" till svar, så denna möjlighet till att kunna använda andningen till annat än att flåsa, var ett trevligt inslag.

Dessutom är ett nytt simkort beställt och den rosa tröjan har nu blivit vit igen.  Bilen accepterar nu alla växlar utom trean och jag kan nästan stänga altandörren!
#lifeisgood
//Susann

ps.glöm inte bort att hämta bacillen, du som glömde den. ds

Mer elände än springning

Igår lyckades jag klämma in två varv runt spåret redan innan frukosten! Kändes verkligen superbra att inleda dagen på det sättet. Att jag dessutom, utan Pt, lyckades pusha mig själv till att prestera min näst bästa tid någonsin, gjorde inte dagen sämre! Denna dag inleddes med hotellfrukost, vilket också är en toppenstart på en dag, så planen var att ta en eftermiddagstur istället. Men, ni förstod säkert redan att det skulle komma ett men och det är inget litet men heller... MEN, saker och ting runt omkring mig och Pt:n hade unisont bestämt sig för att nu var "bäst före" datumet nått.

Redan innan denna dag startade så hade min mobil pajjat och datorn kraschat. Lampan i badrummet har, trots byte av såväl lysrör som glimtändare, en sådan lång fördröjning innan den tänds, att jag lärt mig att sminka mig i mörkret. Om ni ser mig på stan och jag ser ut som Magica de Hex så är det inte för att nyss nämnda påstående är felaktigt, det är bara en ny stil jag provar. Garderobsdörren benämns numer i plural, då den valt att dela på sig. Altandörren kan jag inte öppna när jag är ensam hemma, för jag har inte kraften att stänga den själv eftersom stängningsmekanismerna valt att gå skilda vägar. Och i förmiddags bestämde sig då tvättmaskinen för att våra kläder var för rena och oljade in dem istället. Detta ackompanjerat av ett sådant buller och en hel del smällar att jag var säker på att kommunens miljönämnd skulle skicka oss ett föreläggande. Vi ville då ta bilen till närmaste försäljningsställe, men det ville inte riktigt bilen. Den hade bestämt sig för att det där med att växla inte var något den ville syssla med längre. Men vi lyckades lura den lite genom att lägga i backen innan vi startade bilen, med hopp om att den skulle gå med på att lägga i en annan växel i nedförsbacken. Efter mycket trilskande tog vi oss både till och från butiken.

Vi fick hjälp av underbara pappa att både få bort det gamla eländet till tvättmaskin och in med den nya. Allt i ett kraftigt regnväder naturligtvis. Tur att mamma sken som en sol i alla fall! Lyckades till och med få med mig en ny mobil hem...MEN naturligtvis passade inte simkortet i den, men den är ju fin i alla fall där den ligger klarblå och oanvänd i sin kartong. Lyckligtvis fungerar den nya tvättmaskinen galant och Pt:ns nya vita tröja kom ut i en fin ljusrosa kulör!

Plötslig föryngring

Förmiddagens löptur var lika välbehövlig som tung. Försöker öva mig på att inte vara så lat när jag springer och lyfta på fötterna mer. Trodde ju att det var en alldeles lysande energibesparingsåtgärd att inte lyfta för mycket på de ännu icke sponsrade fötterna, men som ni vet så resulterade det i ett rejält snubbel. Så jag försöker som sagt lyfta lite mer och det inte bara på grund av fallrisken, utan också för att komma ur min Fred Flinta- springstil. Jag tänker så här att om jag tar högre och längre steg så blir det färre slowmotion-jabbadabbadoo-steg vilket borde göra att jag joggar fortare. Men efter nästan ännu en veckas uppehåll i springningen, så var jag långt ifrån mina drömmars bild med studsiga steg och fladdrande hästsvans. De första 800 metrarna såg jag mer ut som John Cleese på speed när han gör sin "sillywalk". Sen var jag helt slut och gick genast tillbaka till den gamla beprövade Fred Flinta-stilen. Blev i alla fall två tappra varv som verkligen rensade hjärnan och gjorde mig ett år yngre. Men den plötsliga föryngringen berodde inte så mycket på själva springandet utan jag kom plötsligt på att jag inte fyller 36 år förens nästa år.
JAG ÄR BARA 35!

//Susann

Tonåring på nytt

Det är verkligen svårt att upprätthålla en kontinuerlig träning under semestern. Roadtripparna avlöser varandra och äter jag inte glass så ligger jag i en solstol och glassar (ha, ha, sorry för den billiga humorn). Jag har ännu inte kommit så långt så att jag packar ner springskorna bredvid pumpsen innan jag far iväg mot semesteräventyren. Nästa sommar kanske?

Men tro det eller ej så har jag, trots utebliven springning, lyckats sträcka mig i vaden. Det var under en mycket varm och intensiv konsert med Alice Cooper. Redan när han rev av den första låten så trodde jag att jag var 14 år igen. Efter att ha stått och hoppat som en förvildad tonåring utan tanke på morgondagen i två timmar, så vaknar jag upp dagen efter med jordens sträckning och får väl lite trött inse att jag är 36 år...

//Susann

No more grinolle!

Det blev till och med två vilodagar. Sambo (som han kallas när han inte är Pt) hade ordnat med en överraskningskryssning, så det blev ett par lata sommardagar på det böljande blå. Detta kompenserade jag med råge genom att ta mig runt i spåret inte mindre än tre (!) varv igår. Ja, ja, jag gick ett utav varven men jag traskade ruskigt fort i alla fall. Nu har jag lyckats springa spåret flera gånger utan att ta till lipen. Har kanske lyckats finna min inre Kjelle istället för grinollen? Undrar om Sabine Lisicki har gjort detsamma? Hon hade verkligen behövt finna sin inre Kjelle inför finalen i Wimbledon. Om någon känner henne, så kan ni hälsa att jag gärna ställer upp som Kjelle-coach. Jag behöver inget betalt, men hon får ju gärna tipsa sina sponsorer om att jag finns och springer för brinnkära livet.

//Susann

Darth Vader brallar (nästan) på sig

Det var inga rekordtider i spåret idag. Men jag tog mig runt två varv utan att förpassas till dödensgrupp och faktiskt utan Pt:n också. Pt:n tog en runda i huset med dammsugaren istället och det tackar man ju inte nej till. Jag själv kunde inte komma med någon (hållbar) bortförklaring efter gårdagens vilodag, så det var bara att ge sig iväg till spåret.

Men utan Pt:ns peppning gick det inte så fort som jag önskat (det var det där med att lyckas pressa sig själv, vilket jag ännu inte kan), men jag lyckades få till några fina steg som påminde mer om löpsteg än mina gamla vanliga Fred Flinta kliv. Vid några nedförsbackar ( jo det finns faktiskt några sådana också, men det är roligare att älta och raljera över uppförsbackar) fick jag också till lite andetag som påminde mer om ett joggingflås än mina vanliga Darth Vaderimitationer. Någon som borde ha låtit lite mer däremot, var den man som sprang om mig då jag mer var i min Darth Vader fas än i något ärtigt flås. Mannen hördes inte alls, så jag märkte honom inte förens han var jämnsides mig. Och jösses vad rädd jag blev! Har aldrig varit så nära att göra i brallan som då! Som tur var så såg jag inte till honom något mer.

Pt:n har sagt att det är vilodag imorgon igen....vågar man tro på det?

//Susann

Kebnekaise och Nike

Det skulle bli en kort cykeltur idag på ca två mil  (och den blev faktiskt inte längre). Vi cyklade längs stranden och vinden lekte med mitt hår. Solen, som var på väg ned, glittrade vackert i vattnet...
Och sen var det slut med den rofyllda cykelturen! Jag som var så nöjd över att få bika lite utan att behöva dräneras på vätska likt Hallansåsen. Istället fick jag ju se mig om efter försäljningsställen av Rhoca Gil, för nu var det ingen lätt strandcykling längre. Vi besteg Mount Everest! Nej okej då, inte Mount Everest men det var i alla fall lika högt som Kebnekaise, jag lovar! Jag vet inte vad Pt:n har för facination av backar, men backar (läs berg) gillar han verkligen. Och ni som förser honom med tips om vart alla backar inom 5 mils radie finns- Sluta genast upp med det!!! Jag kommer att leta upp er!!!

Det kanske hade gått lättare att träna om jag hade riktiga skor (sponsorfiske). Man har ju hört talas om bloggare som blir sponsrade med allehanda grejer eller ombedd att testa olika varor. Om Nike läser detta så skulle jag kunna testa ett par rosa springskor i storlek 40. Eller, de behöver ju inte vara rosa...de kan vara i vilken färg som helst. Det behöver inte vara springskor heller, det kan vara vilken sorts skor som helst. Och de behöver inte vara från Nike heller, finns Galne Gunnar kvar? Jag kan testa ett par flip flops därifrån. Så länge det inte är foppatofflor, där går min gräns. Man måste ha en gräns, annars kan man verka vara en desperat "vill ha sponsring-galning"... och det är jag absolut inte...

//Susann

Ånglok och pensionärer

Det är inte lätt det här med motivation kontra motstånd. Gårdagens bedrift gjorde ju mig supertaggad inför dagens runda. Laddad till tusen drog jag med mig Pt:n upp till spåret. Han var dock inte lika taggad som jag, han kanske var i chock över min nyfunna entusiasm? Jag hade en klar bild i huvudet över hur jag ville att det skulle kännas när jag sprang. Jag skulle ta långa steg med en lätt studs i klivet. Mitt hår skulle svajja fram och tillbaka i hästsvansen (jag borde förstått redan här att min bild inte skulle uppfyllas, då jag har väldigt kort hår). Och andningen skulle vara något ökad, men jämn och rytmisk. Verkligheten överträffar sällan drömmen och det var mer ett ånglok som frustade sig fram i spåret och ju tyngre mina kliv blev desto mer klibbade mitt korta hår fast i pannan. Jag skrämde nog till och med ett par pensionärer, för när jag närmade mig dem så såg det ut som de hade sina gåstavar redo för strid.

Vid backarna var jag sedan redo att ge upp, då var det tur att Pt:n hade hängt med. Motiverad till tusen till en början, men vid motgångarna är det svårt att stålsätta sig själv. Hur svårt ska det vara att hålla motivationen uppe? När jag väl tagit mig runt två varv i spåret så är jag mer död än levande, men det känns som att jag kan försätta berg. Så otroligt upprymd känsla av att ha klarat det. Jag beundrar verkligen de som orkar hålla på och springa, dag ut och in, oavsett hur jobbigt det är och dessutom utan att ge upp,  sån vill jag också bli!

//Susann

Sårat ego och skadat ben

Var verkligen inte i form idag. Trött som tusan och ingen ork över huvudtaget. Pt:n var besviken på bristen av energi och ville se lite mer kraft och rörelse från mig än att bara zappa mellan kanalerna. Med tunga steg begav jag mig till spåret. Tänkte till och med att är detta värt det? Stod vid den välkända tavlan med sina dödsdomar och började sedan springa. Efter 50 meter snubblade jag på en sten och skrapade upp såväl arm som ben. Aj och dubbel aj!

Pt:n borstade av mig och sa "vi går hem nu". Va? Hade han gett upp på mig redan? Hade jag redan lyckats förbruka hans engagemang? Mitt ego fick sig verkligen en törn. "Det gör vi inte" sa jag och hostade fram min inre Kjelle och började springa. Jösses så tungt! När vi sprungit halvägs säger Pt:n "du kommer aldrig klara din gamla tid, det går alldeles för långsamt".

Vet inte vartifrån jag hittade kraften, men jag ökade takten. Jag sprang fortare än jag gjort förut. Hörde inte en fågeldjävel för pulsen dunkade så hårt i mina öron. Tillslut skylten, jag såg den förbannade skylten! Jag slog min gamla tid med 10 (!!!) sekunder!!! "Bra jobbat" säger Pt:n och ger mig en klapp på axeln. Då börjar jag grina.

Omvänd psykologi verkar vara Pt:ns grej och tydligen fungerar det. Efter att jag lyckats prestera mer än vad jag trodde var möjligt är jag redan taggad inför morgondagens runda.Han är bra den där Pt:n, ruskigt bra!

nio stadier av cykling

Om man har bestämt sig för att bli en joggis och ta tag i sin (brist på) kondition så är det verkligen supersmart, jag menar SUPERSMART att åka iväg på semester en vecka. Det är också verkligen klyftigt att bara äta en massa god mat, sluka mängder av glass och dricka ett och annat glas rosé. Verkligen jättesmart, lättja och frosseri påverkar ju inte ens kondition eller prestation ett dugg...

Vi skulle gå ut lite lätt sa Pt:n och berättade att dagen innehöll cykling på 2x16 km och ett stopp för glass. Helt ok tyckte jag, förblindad av den lockelse som glassen ingav. Den första milen tyckte jag gick superlätt (du skulle stannat här-stadiet), de nästkommande tre km så tänkte jag bara på vilan och den välförtjänta glassen som väntade (förnekelsestadiet). De sista tre km innehöll en riktigt härlig nedförsbacke som jag tänkte att den här backen kommer att bita mig i arslet på vägen hem, men vad gör det, snart dags för glass (förnekelse, förnekelse, förnekelse). Väl framme så visade det sig att kioskhelvetet var stängt!

Skapligt frustrerad föreslog jag att vi skulle cykla hem och äta glass i den mer närbelägna kiosken istället, så vi for iväg. Den härliga nedförsbacken bet mig mycket riktigt i de bakre regionerna på vägen tillbaka. Orkade inte hela vägen upp utan klev av och gick, flera gånger dessutom. Var tydligen fler uppförsbackar än nedförsbackar (trötthetsstadiet). Pt föreslår sedan att vi inte ska åka hem direkt utan åka en väg som är 12 km längre! "Aldrig", säger jag morskt och börjar trampa hemåt. "Men det har ju inte varit någon direkt energi i cyklingen idag, så du skulle behöva det" säger Pt:n (han är ruskigt bra, men mycket hård). Smått förnärmad, då jag minsann tyckt att jag haft energi, börjar jag trampa den längre vägen (Kjelle-stadiet).

Denna väg bestod enbart uppförsbackar (Pt:n och jag är dock lite oense om det) och jag tänkte kasta in handuken mer än en gång (ge upp-stadiet). Tillslut nådde vi glasserian och jag fick pusta ut (förnekelsestadiet igen). Men sen skulle vi ju hem (panikstadiet). Som tur var så innehöll denna sträckning många långa nedförsbackar och de kunde inte bita mig ett dugg, för jag skulle ju inte åt andra hållet något mer (euforistadiet).

Detta var en händelserik cykeltur som landade på nätta 45 km och inför följande text vill jag varna känsliga läsare för att den innehåller fobier, äckel, ond bråd död och ännu mer äckel. Fortsätt på egen risk.

Under mitt första förnekelestadie höll jag på att hamna i dödsstadiet då det helt plötsligt låg en orm på cykelbanan! Har aldrig sett en orm i det vilda förut.
När jag var i ge upp-stadiet lyckades jag svälja en stor insekt. Jag försökte givetvis spotta ut den, men den hade lyckats åka för långt ner i halsen. Så precis när jag harklar, hostar och dreglar som mest för att få upp denna illasinnade varelse så dyker det naturligtvis upp en bil med nedvevade rutor. De stirrar på mig som om jag var en fragdadregglande rymling från en slutenanstalt. Under euforistadiet lyckas jag köra över en liten näbbmus. Enligt Pt:n så dog den på fläcken. Jag kommer för alltid att vidhålla att den hann undan. När euforistadiet nått sitt slut och vi är hemma så slickar jag mig nöjt om läpparna. Känner den skarpa smaken av salt och inser att jag precis slickat i mig mitt eget svett.

På återseende (om jag inte skrämt iväg er)
//Susann

Jag har inte gett upp...

...jag har bara haft semester!

Har inte sprungit en meter på en hel vecka, men jag har i alla fall gått flera mil. Är dock rädd för att jag återigen ska ha förpassats till "dödens grupp". Enligt Pt:n måste man tydligen underhålla sin kondition också. Men det är väl bara att kavla upp ärmarna, spotta i näven och ge sig ut i spåret, lite mer solbränd än innan.

//Susann

Min inre Kjelle

Jag är väldigt duktig på att motivera mig själv till att göra saker. Detta gäller även nu, när det handlar om att springa. Däremot är jag dålig på att utmana och pressa mig själv, det är där Pt:n kommer in i bilden och han gör det superbra! Dagens runda var ingen dans på rosor. Det var verkligen blod, svett och tårar, men utan blod och extra mycket tårar. Jag bröt ihop fullständigt efter första rundan. När andra människor tar ut sig totalt så har jag sett att de slänger sig på marken, vräker ur sig någon harang och sen tar tag i sig själva. Jag valde att börja grina istället. Pt:n lät mig lugnt ha mitt utbrott (det stod ju till och med i vårt kontrakt), sen sa han: "Nu tar vi ett varv till". Även fast jag försöker skjuta imaginära giftpilar på honom med ögonen när vi springer så är han är bra den där Pt:n. Jag hade aldrig presterat det jag gjorde idag på egen hand, för en prestation var det verkligen- jag har tagit mig ur "dödensgrupp"!!! Har alltså redan avancerat inte bara en, utan två (!) nivåer på den där listan jag pratade om förut. Jag har nu nått gruppen "sjukt dålig kondis, så fortsätt springa fort som fan så undviker du dödensgrupp".

Jag är ännu långt ifrån mitt mål och någon riktig joggis är jag verkligen inte, men jag är i alla fall på gång. För att fortsätta utvecklas tror jag dock att jag måste hitta min inre Kjelle (Bergqvist). Ni har sett honom den där Kjelle, alltid alert, med ett stort jävlaranamma och ett blixtrande humör. När något inte passar utstöter han något kraftfullt ljud från magtrakten eller så lägger han av ett starkt "det var väl själva fa-an!" som ekar mellan husväggarna. Om jag ska få mer kraft som blivande joggis så duger det inte att ta till lipen, jag måste få fram min inre Kjelle! Så om ni hör någon som muttrar svordomar eller annat i skogen, bli inte rädda- det är bara jag som övar.

//Susann

Vilodag

Det blev verkligen en vilodag idag, det behövdes...
//Zeb

Jabbadabba...ynk...

Det var inte med pigga steg som denna joggis tog sig upp ur sängen imorse. Vaderna kändes som tegelstenar och lårmusklerna var lika spända som gummisnoddarna i en tandställning. Pt:n bestämde att jag skulle få vila mina springmuskler idag, vi skulle ta en cykeltur istället. Mysigt tänkte jag, att få bika runt lite. Men ack som jag bedrog mig. Pt:n är ju en Pt av en anledning och den nätta cykelturen var på 2.7 mil!

Det var visserligen en väldigt fin cykeltur men jag förstår inte hur man kan ha motvind precis hela tiden när man cyklar RUNT en sjö? Borde inte det vara rent fysikaliskt omöjligt? Om inte annat så borde det förbjudas! Men jag tog mig runt och nu har jag inte bara ont i vader och lårmusklerna, jag har sjukt ont i rumpan också! Så om ni ser någon stelbent varelse imorgon som stapplar onormalt bredbent så är det inte Zeb Macahan, det är bara jag.

Imorgon har Pt:n lovat att det är en vilodag!

//Susann

Gasellen och Fred Flinta

Mitt dumma nöt! Nu, så här osmart i efterhand, vet jag ju hur jag skulle ha använt tiden utan Pt:n igår....TILL ATT FINNA GENVÄGAR NATURLIGTVIS!!!

Det här med att bli en joggis är minsann ingen dans på rosor ska ni tro. Har en återkommande mardröm där jag blir jagad och i drömmen springer jag som om jag aldrig gjort annat. Så är det inte i verkligheten. I mardrömmen fullkomligt flyger jag fram och bort ifrån det som nu natten till ära jagar mig. Så är det verkligen inte i verkligheten, vare sig att jag blir jagad eller att jag flyger fram. Har man dessutom rustas med en Pt som både ser ut och springer som en gasell så ligger man lätt i underläge. Jag liknar ingen gasell på något vis, den bästa liknelsen för mig är nog Fred Flinta. Laddade till tusen stod vi i spåret i förmiddags. "Då kör vi" ropar Pt:n och remmar iväg. Kvar står jag likt Fred Flinta när han ska åka väg i bilen, med fötterna snabbt klapprandes i marken utan att komma någon vart. "Men fortare kan du" ropar Pt:n i coachande stil. Han fattar verkligen inte att slowmotion är min maxfart.

Ibland glömde Pt:n bort min snigelfart och svävade iväg med lätta steg runt en kurva, då hade jag verkligen behövt en genväg för att komma lite närmare den där förbenade tavlan med sina domedagsnivåer. Men inte då, som en frustande Fred tog jag mig runt spåret inte bara en, utan två gånger. Jabbadabbadoo!

//Susann

Pt:n bangade!

Ni som var med mig här igår vet hur laddad jag var över att starta med springningen. Tänk er då vilket antiklimax det blev när jag insåg att jag gett Pt:n alldeles för mycket att göra på hans första semesterdag så han inte hann löpa med mig! Men full av energi och tid (eftersom jag gett allt arbete till Pt:n) så gav jag mig ut i spåret och jisses vad sjukt dålig jag är på att springa... Det finns något som heter hälsospåret där jag bor. Vid spårets början finns en gigantisk tavla som talar om hur fort man behöver springa sträckan utan att vara nära att döden dö. Tavlan har sex stycken nivåer från "du är superduktig och kommer att leva länge och väl" till "du har sjukt dålig kondition och kommer att döden dö inom kort om du inte tar tag i dig själv och börjar träna varje dag". Med hjälp av extremt dålig sälvinsikt, eller en vägran att se sanningen i vitögat så trodde jag i alla fall att jag skulle hamna i kategorin "Se där ja, inte så snabb men full av entusiasm och engagemang, bra jobbat!. Nu fanns ju inte ens den kategorin (jag kommer naturligtvis att skriva ett långt klagobrev rörande detta) och efter ett varv runt hälsospåret så insåg jag att jag hamnade i "dödens grupp". Men utrustad med ett finskt jävlaranamma så tänkte jag att bättre kan jag, så sprang jag ett varv till! Inte gick det bättre den gången heller...

Men jag tänker inte låta sanningen knäcka mig, nu har jag i alla fall fått ett konkret mål att arbeta emot. Jag ska nå nivån "nja, det här är väl ganska ok ändå" så det så!

Tar nya tag imorgon och ser till att Pt:n inte har för mycket att göra :-)

//Susann

Dagen före

Helgen har gått alldeles för fort och jag har bara roat mig, ätit gott och mått toppen! Nu närmar sig Måndagen med stor M med stormsteg och jag ser faktiskt fram emot det. Var längesedan som jag kände mig så fast besluten över något som nu och jag hoppas att den känslan kan finnas kvar även när jag har skavsår stora som Hallandsåsen.  Till och med PT:n är förvånad över min entusiasm för mitt blivande liv som joggis (ni kommer väl fotfarande ihåg att det uttrycket är en hemlighet oss emellan?!).

Jag känner mig också sjukt ambivalent över min entusiasm, för samtidigt är jag livrädd för att misslyckas. Att löpa har aldrig varit något jag velat göra och sist jag sprang var för att jag höll på att missa tunnelbanan till jobbet...Till saken hör att jag inte åkt tunnelbana till jobbet sedan 2003, så då förstår ni hur stor vana jag har av detta. Men jag hoppas verkligen att detta ska gå bra och att PT:n inte tappar tron på mig, ens efter att jag, likt Kristina från Utvandrarna, svagt gnytt "jag tyer icke mer" redan efter de första stapplande stegen...

//Susann

Jag, en joggis?

Undrar om jag tagit mig vatten över huvudet, slagit i något hårt eller blivit redo för en mindre sinnesundersökning? Jag har i alla fall lovat att bli en löpare!!! Jag förstår om ni alla lyft luren och slagit numret till virrpannemottagningen, men lugn, jag tror att jag vet vad jag gör...

Allt började häromdagen under ett samtal vid middagsbordet. När jag nu försöker rekapitulera händelseförloppet så minns inte vad som fick mig att anta utmaningen, måste ha varit längtan efter blodsmak i munnen eller något annat bisarrt. I vilket fall som helst så kommer jag att, med start på måndag den 1 juli, starta min väg mot att bli en joggis! Min alldeles egna personliga tränare (PT) (också känd som sambon) kommer att vara min coach i detta. Jag har lovat att ge allt och han har lovat att jag dels fick blogga om detta och att jag dessutom vid behov får bryta ihop och gråta i spåret. Att jag även kallar mig själv för en joggis måste (i alla fall till en början) vara en hemlighet oss emellan. PT:n skulle aldrig gå med på att något så kraftfullt och karaktärsdanande som att löpa, skulle kunna kallas för något så barnsligt som joggis. Snälla önska mig lycka till!

//Susann