Mer elände än springning

Igår lyckades jag klämma in två varv runt spåret redan innan frukosten! Kändes verkligen superbra att inleda dagen på det sättet. Att jag dessutom, utan Pt, lyckades pusha mig själv till att prestera min näst bästa tid någonsin, gjorde inte dagen sämre! Denna dag inleddes med hotellfrukost, vilket också är en toppenstart på en dag, så planen var att ta en eftermiddagstur istället. Men, ni förstod säkert redan att det skulle komma ett men och det är inget litet men heller... MEN, saker och ting runt omkring mig och Pt:n hade unisont bestämt sig för att nu var "bäst före" datumet nått.

Redan innan denna dag startade så hade min mobil pajjat och datorn kraschat. Lampan i badrummet har, trots byte av såväl lysrör som glimtändare, en sådan lång fördröjning innan den tänds, att jag lärt mig att sminka mig i mörkret. Om ni ser mig på stan och jag ser ut som Magica de Hex så är det inte för att nyss nämnda påstående är felaktigt, det är bara en ny stil jag provar. Garderobsdörren benämns numer i plural, då den valt att dela på sig. Altandörren kan jag inte öppna när jag är ensam hemma, för jag har inte kraften att stänga den själv eftersom stängningsmekanismerna valt att gå skilda vägar. Och i förmiddags bestämde sig då tvättmaskinen för att våra kläder var för rena och oljade in dem istället. Detta ackompanjerat av ett sådant buller och en hel del smällar att jag var säker på att kommunens miljönämnd skulle skicka oss ett föreläggande. Vi ville då ta bilen till närmaste försäljningsställe, men det ville inte riktigt bilen. Den hade bestämt sig för att det där med att växla inte var något den ville syssla med längre. Men vi lyckades lura den lite genom att lägga i backen innan vi startade bilen, med hopp om att den skulle gå med på att lägga i en annan växel i nedförsbacken. Efter mycket trilskande tog vi oss både till och från butiken.

Vi fick hjälp av underbara pappa att både få bort det gamla eländet till tvättmaskin och in med den nya. Allt i ett kraftigt regnväder naturligtvis. Tur att mamma sken som en sol i alla fall! Lyckades till och med få med mig en ny mobil hem...MEN naturligtvis passade inte simkortet i den, men den är ju fin i alla fall där den ligger klarblå och oanvänd i sin kartong. Lyckligtvis fungerar den nya tvättmaskinen galant och Pt:ns nya vita tröja kom ut i en fin ljusrosa kulör!

Plötslig föryngring

Förmiddagens löptur var lika välbehövlig som tung. Försöker öva mig på att inte vara så lat när jag springer och lyfta på fötterna mer. Trodde ju att det var en alldeles lysande energibesparingsåtgärd att inte lyfta för mycket på de ännu icke sponsrade fötterna, men som ni vet så resulterade det i ett rejält snubbel. Så jag försöker som sagt lyfta lite mer och det inte bara på grund av fallrisken, utan också för att komma ur min Fred Flinta- springstil. Jag tänker så här att om jag tar högre och längre steg så blir det färre slowmotion-jabbadabbadoo-steg vilket borde göra att jag joggar fortare. Men efter nästan ännu en veckas uppehåll i springningen, så var jag långt ifrån mina drömmars bild med studsiga steg och fladdrande hästsvans. De första 800 metrarna såg jag mer ut som John Cleese på speed när han gör sin "sillywalk". Sen var jag helt slut och gick genast tillbaka till den gamla beprövade Fred Flinta-stilen. Blev i alla fall två tappra varv som verkligen rensade hjärnan och gjorde mig ett år yngre. Men den plötsliga föryngringen berodde inte så mycket på själva springandet utan jag kom plötsligt på att jag inte fyller 36 år förens nästa år.
JAG ÄR BARA 35!

//Susann

Tonåring på nytt

Det är verkligen svårt att upprätthålla en kontinuerlig träning under semestern. Roadtripparna avlöser varandra och äter jag inte glass så ligger jag i en solstol och glassar (ha, ha, sorry för den billiga humorn). Jag har ännu inte kommit så långt så att jag packar ner springskorna bredvid pumpsen innan jag far iväg mot semesteräventyren. Nästa sommar kanske?

Men tro det eller ej så har jag, trots utebliven springning, lyckats sträcka mig i vaden. Det var under en mycket varm och intensiv konsert med Alice Cooper. Redan när han rev av den första låten så trodde jag att jag var 14 år igen. Efter att ha stått och hoppat som en förvildad tonåring utan tanke på morgondagen i två timmar, så vaknar jag upp dagen efter med jordens sträckning och får väl lite trött inse att jag är 36 år...

//Susann

No more grinolle!

Det blev till och med två vilodagar. Sambo (som han kallas när han inte är Pt) hade ordnat med en överraskningskryssning, så det blev ett par lata sommardagar på det böljande blå. Detta kompenserade jag med råge genom att ta mig runt i spåret inte mindre än tre (!) varv igår. Ja, ja, jag gick ett utav varven men jag traskade ruskigt fort i alla fall. Nu har jag lyckats springa spåret flera gånger utan att ta till lipen. Har kanske lyckats finna min inre Kjelle istället för grinollen? Undrar om Sabine Lisicki har gjort detsamma? Hon hade verkligen behövt finna sin inre Kjelle inför finalen i Wimbledon. Om någon känner henne, så kan ni hälsa att jag gärna ställer upp som Kjelle-coach. Jag behöver inget betalt, men hon får ju gärna tipsa sina sponsorer om att jag finns och springer för brinnkära livet.

//Susann

Darth Vader brallar (nästan) på sig

Det var inga rekordtider i spåret idag. Men jag tog mig runt två varv utan att förpassas till dödensgrupp och faktiskt utan Pt:n också. Pt:n tog en runda i huset med dammsugaren istället och det tackar man ju inte nej till. Jag själv kunde inte komma med någon (hållbar) bortförklaring efter gårdagens vilodag, så det var bara att ge sig iväg till spåret.

Men utan Pt:ns peppning gick det inte så fort som jag önskat (det var det där med att lyckas pressa sig själv, vilket jag ännu inte kan), men jag lyckades få till några fina steg som påminde mer om löpsteg än mina gamla vanliga Fred Flinta kliv. Vid några nedförsbackar ( jo det finns faktiskt några sådana också, men det är roligare att älta och raljera över uppförsbackar) fick jag också till lite andetag som påminde mer om ett joggingflås än mina vanliga Darth Vaderimitationer. Någon som borde ha låtit lite mer däremot, var den man som sprang om mig då jag mer var i min Darth Vader fas än i något ärtigt flås. Mannen hördes inte alls, så jag märkte honom inte förens han var jämnsides mig. Och jösses vad rädd jag blev! Har aldrig varit så nära att göra i brallan som då! Som tur var så såg jag inte till honom något mer.

Pt:n har sagt att det är vilodag imorgon igen....vågar man tro på det?

//Susann

Kebnekaise och Nike

Det skulle bli en kort cykeltur idag på ca två mil  (och den blev faktiskt inte längre). Vi cyklade längs stranden och vinden lekte med mitt hår. Solen, som var på väg ned, glittrade vackert i vattnet...
Och sen var det slut med den rofyllda cykelturen! Jag som var så nöjd över att få bika lite utan att behöva dräneras på vätska likt Hallansåsen. Istället fick jag ju se mig om efter försäljningsställen av Rhoca Gil, för nu var det ingen lätt strandcykling längre. Vi besteg Mount Everest! Nej okej då, inte Mount Everest men det var i alla fall lika högt som Kebnekaise, jag lovar! Jag vet inte vad Pt:n har för facination av backar, men backar (läs berg) gillar han verkligen. Och ni som förser honom med tips om vart alla backar inom 5 mils radie finns- Sluta genast upp med det!!! Jag kommer att leta upp er!!!

Det kanske hade gått lättare att träna om jag hade riktiga skor (sponsorfiske). Man har ju hört talas om bloggare som blir sponsrade med allehanda grejer eller ombedd att testa olika varor. Om Nike läser detta så skulle jag kunna testa ett par rosa springskor i storlek 40. Eller, de behöver ju inte vara rosa...de kan vara i vilken färg som helst. Det behöver inte vara springskor heller, det kan vara vilken sorts skor som helst. Och de behöver inte vara från Nike heller, finns Galne Gunnar kvar? Jag kan testa ett par flip flops därifrån. Så länge det inte är foppatofflor, där går min gräns. Man måste ha en gräns, annars kan man verka vara en desperat "vill ha sponsring-galning"... och det är jag absolut inte...

//Susann

Ånglok och pensionärer

Det är inte lätt det här med motivation kontra motstånd. Gårdagens bedrift gjorde ju mig supertaggad inför dagens runda. Laddad till tusen drog jag med mig Pt:n upp till spåret. Han var dock inte lika taggad som jag, han kanske var i chock över min nyfunna entusiasm? Jag hade en klar bild i huvudet över hur jag ville att det skulle kännas när jag sprang. Jag skulle ta långa steg med en lätt studs i klivet. Mitt hår skulle svajja fram och tillbaka i hästsvansen (jag borde förstått redan här att min bild inte skulle uppfyllas, då jag har väldigt kort hår). Och andningen skulle vara något ökad, men jämn och rytmisk. Verkligheten överträffar sällan drömmen och det var mer ett ånglok som frustade sig fram i spåret och ju tyngre mina kliv blev desto mer klibbade mitt korta hår fast i pannan. Jag skrämde nog till och med ett par pensionärer, för när jag närmade mig dem så såg det ut som de hade sina gåstavar redo för strid.

Vid backarna var jag sedan redo att ge upp, då var det tur att Pt:n hade hängt med. Motiverad till tusen till en början, men vid motgångarna är det svårt att stålsätta sig själv. Hur svårt ska det vara att hålla motivationen uppe? När jag väl tagit mig runt två varv i spåret så är jag mer död än levande, men det känns som att jag kan försätta berg. Så otroligt upprymd känsla av att ha klarat det. Jag beundrar verkligen de som orkar hålla på och springa, dag ut och in, oavsett hur jobbigt det är och dessutom utan att ge upp,  sån vill jag också bli!

//Susann

Sårat ego och skadat ben

Var verkligen inte i form idag. Trött som tusan och ingen ork över huvudtaget. Pt:n var besviken på bristen av energi och ville se lite mer kraft och rörelse från mig än att bara zappa mellan kanalerna. Med tunga steg begav jag mig till spåret. Tänkte till och med att är detta värt det? Stod vid den välkända tavlan med sina dödsdomar och började sedan springa. Efter 50 meter snubblade jag på en sten och skrapade upp såväl arm som ben. Aj och dubbel aj!

Pt:n borstade av mig och sa "vi går hem nu". Va? Hade han gett upp på mig redan? Hade jag redan lyckats förbruka hans engagemang? Mitt ego fick sig verkligen en törn. "Det gör vi inte" sa jag och hostade fram min inre Kjelle och började springa. Jösses så tungt! När vi sprungit halvägs säger Pt:n "du kommer aldrig klara din gamla tid, det går alldeles för långsamt".

Vet inte vartifrån jag hittade kraften, men jag ökade takten. Jag sprang fortare än jag gjort förut. Hörde inte en fågeldjävel för pulsen dunkade så hårt i mina öron. Tillslut skylten, jag såg den förbannade skylten! Jag slog min gamla tid med 10 (!!!) sekunder!!! "Bra jobbat" säger Pt:n och ger mig en klapp på axeln. Då börjar jag grina.

Omvänd psykologi verkar vara Pt:ns grej och tydligen fungerar det. Efter att jag lyckats prestera mer än vad jag trodde var möjligt är jag redan taggad inför morgondagens runda.Han är bra den där Pt:n, ruskigt bra!

nio stadier av cykling

Om man har bestämt sig för att bli en joggis och ta tag i sin (brist på) kondition så är det verkligen supersmart, jag menar SUPERSMART att åka iväg på semester en vecka. Det är också verkligen klyftigt att bara äta en massa god mat, sluka mängder av glass och dricka ett och annat glas rosé. Verkligen jättesmart, lättja och frosseri påverkar ju inte ens kondition eller prestation ett dugg...

Vi skulle gå ut lite lätt sa Pt:n och berättade att dagen innehöll cykling på 2x16 km och ett stopp för glass. Helt ok tyckte jag, förblindad av den lockelse som glassen ingav. Den första milen tyckte jag gick superlätt (du skulle stannat här-stadiet), de nästkommande tre km så tänkte jag bara på vilan och den välförtjänta glassen som väntade (förnekelsestadiet). De sista tre km innehöll en riktigt härlig nedförsbacke som jag tänkte att den här backen kommer att bita mig i arslet på vägen hem, men vad gör det, snart dags för glass (förnekelse, förnekelse, förnekelse). Väl framme så visade det sig att kioskhelvetet var stängt!

Skapligt frustrerad föreslog jag att vi skulle cykla hem och äta glass i den mer närbelägna kiosken istället, så vi for iväg. Den härliga nedförsbacken bet mig mycket riktigt i de bakre regionerna på vägen tillbaka. Orkade inte hela vägen upp utan klev av och gick, flera gånger dessutom. Var tydligen fler uppförsbackar än nedförsbackar (trötthetsstadiet). Pt föreslår sedan att vi inte ska åka hem direkt utan åka en väg som är 12 km längre! "Aldrig", säger jag morskt och börjar trampa hemåt. "Men det har ju inte varit någon direkt energi i cyklingen idag, så du skulle behöva det" säger Pt:n (han är ruskigt bra, men mycket hård). Smått förnärmad, då jag minsann tyckt att jag haft energi, börjar jag trampa den längre vägen (Kjelle-stadiet).

Denna väg bestod enbart uppförsbackar (Pt:n och jag är dock lite oense om det) och jag tänkte kasta in handuken mer än en gång (ge upp-stadiet). Tillslut nådde vi glasserian och jag fick pusta ut (förnekelsestadiet igen). Men sen skulle vi ju hem (panikstadiet). Som tur var så innehöll denna sträckning många långa nedförsbackar och de kunde inte bita mig ett dugg, för jag skulle ju inte åt andra hållet något mer (euforistadiet).

Detta var en händelserik cykeltur som landade på nätta 45 km och inför följande text vill jag varna känsliga läsare för att den innehåller fobier, äckel, ond bråd död och ännu mer äckel. Fortsätt på egen risk.

Under mitt första förnekelestadie höll jag på att hamna i dödsstadiet då det helt plötsligt låg en orm på cykelbanan! Har aldrig sett en orm i det vilda förut.
När jag var i ge upp-stadiet lyckades jag svälja en stor insekt. Jag försökte givetvis spotta ut den, men den hade lyckats åka för långt ner i halsen. Så precis när jag harklar, hostar och dreglar som mest för att få upp denna illasinnade varelse så dyker det naturligtvis upp en bil med nedvevade rutor. De stirrar på mig som om jag var en fragdadregglande rymling från en slutenanstalt. Under euforistadiet lyckas jag köra över en liten näbbmus. Enligt Pt:n så dog den på fläcken. Jag kommer för alltid att vidhålla att den hann undan. När euforistadiet nått sitt slut och vi är hemma så slickar jag mig nöjt om läpparna. Känner den skarpa smaken av salt och inser att jag precis slickat i mig mitt eget svett.

På återseende (om jag inte skrämt iväg er)
//Susann

Jag har inte gett upp...

...jag har bara haft semester!

Har inte sprungit en meter på en hel vecka, men jag har i alla fall gått flera mil. Är dock rädd för att jag återigen ska ha förpassats till "dödens grupp". Enligt Pt:n måste man tydligen underhålla sin kondition också. Men det är väl bara att kavla upp ärmarna, spotta i näven och ge sig ut i spåret, lite mer solbränd än innan.

//Susann

Min inre Kjelle

Jag är väldigt duktig på att motivera mig själv till att göra saker. Detta gäller även nu, när det handlar om att springa. Däremot är jag dålig på att utmana och pressa mig själv, det är där Pt:n kommer in i bilden och han gör det superbra! Dagens runda var ingen dans på rosor. Det var verkligen blod, svett och tårar, men utan blod och extra mycket tårar. Jag bröt ihop fullständigt efter första rundan. När andra människor tar ut sig totalt så har jag sett att de slänger sig på marken, vräker ur sig någon harang och sen tar tag i sig själva. Jag valde att börja grina istället. Pt:n lät mig lugnt ha mitt utbrott (det stod ju till och med i vårt kontrakt), sen sa han: "Nu tar vi ett varv till". Även fast jag försöker skjuta imaginära giftpilar på honom med ögonen när vi springer så är han är bra den där Pt:n. Jag hade aldrig presterat det jag gjorde idag på egen hand, för en prestation var det verkligen- jag har tagit mig ur "dödensgrupp"!!! Har alltså redan avancerat inte bara en, utan två (!) nivåer på den där listan jag pratade om förut. Jag har nu nått gruppen "sjukt dålig kondis, så fortsätt springa fort som fan så undviker du dödensgrupp".

Jag är ännu långt ifrån mitt mål och någon riktig joggis är jag verkligen inte, men jag är i alla fall på gång. För att fortsätta utvecklas tror jag dock att jag måste hitta min inre Kjelle (Bergqvist). Ni har sett honom den där Kjelle, alltid alert, med ett stort jävlaranamma och ett blixtrande humör. När något inte passar utstöter han något kraftfullt ljud från magtrakten eller så lägger han av ett starkt "det var väl själva fa-an!" som ekar mellan husväggarna. Om jag ska få mer kraft som blivande joggis så duger det inte att ta till lipen, jag måste få fram min inre Kjelle! Så om ni hör någon som muttrar svordomar eller annat i skogen, bli inte rädda- det är bara jag som övar.

//Susann

Vilodag

Det blev verkligen en vilodag idag, det behövdes...
//Zeb

Jabbadabba...ynk...

Det var inte med pigga steg som denna joggis tog sig upp ur sängen imorse. Vaderna kändes som tegelstenar och lårmusklerna var lika spända som gummisnoddarna i en tandställning. Pt:n bestämde att jag skulle få vila mina springmuskler idag, vi skulle ta en cykeltur istället. Mysigt tänkte jag, att få bika runt lite. Men ack som jag bedrog mig. Pt:n är ju en Pt av en anledning och den nätta cykelturen var på 2.7 mil!

Det var visserligen en väldigt fin cykeltur men jag förstår inte hur man kan ha motvind precis hela tiden när man cyklar RUNT en sjö? Borde inte det vara rent fysikaliskt omöjligt? Om inte annat så borde det förbjudas! Men jag tog mig runt och nu har jag inte bara ont i vader och lårmusklerna, jag har sjukt ont i rumpan också! Så om ni ser någon stelbent varelse imorgon som stapplar onormalt bredbent så är det inte Zeb Macahan, det är bara jag.

Imorgon har Pt:n lovat att det är en vilodag!

//Susann

Gasellen och Fred Flinta

Mitt dumma nöt! Nu, så här osmart i efterhand, vet jag ju hur jag skulle ha använt tiden utan Pt:n igår....TILL ATT FINNA GENVÄGAR NATURLIGTVIS!!!

Det här med att bli en joggis är minsann ingen dans på rosor ska ni tro. Har en återkommande mardröm där jag blir jagad och i drömmen springer jag som om jag aldrig gjort annat. Så är det inte i verkligheten. I mardrömmen fullkomligt flyger jag fram och bort ifrån det som nu natten till ära jagar mig. Så är det verkligen inte i verkligheten, vare sig att jag blir jagad eller att jag flyger fram. Har man dessutom rustas med en Pt som både ser ut och springer som en gasell så ligger man lätt i underläge. Jag liknar ingen gasell på något vis, den bästa liknelsen för mig är nog Fred Flinta. Laddade till tusen stod vi i spåret i förmiddags. "Då kör vi" ropar Pt:n och remmar iväg. Kvar står jag likt Fred Flinta när han ska åka väg i bilen, med fötterna snabbt klapprandes i marken utan att komma någon vart. "Men fortare kan du" ropar Pt:n i coachande stil. Han fattar verkligen inte att slowmotion är min maxfart.

Ibland glömde Pt:n bort min snigelfart och svävade iväg med lätta steg runt en kurva, då hade jag verkligen behövt en genväg för att komma lite närmare den där förbenade tavlan med sina domedagsnivåer. Men inte då, som en frustande Fred tog jag mig runt spåret inte bara en, utan två gånger. Jabbadabbadoo!

//Susann

Pt:n bangade!

Ni som var med mig här igår vet hur laddad jag var över att starta med springningen. Tänk er då vilket antiklimax det blev när jag insåg att jag gett Pt:n alldeles för mycket att göra på hans första semesterdag så han inte hann löpa med mig! Men full av energi och tid (eftersom jag gett allt arbete till Pt:n) så gav jag mig ut i spåret och jisses vad sjukt dålig jag är på att springa... Det finns något som heter hälsospåret där jag bor. Vid spårets början finns en gigantisk tavla som talar om hur fort man behöver springa sträckan utan att vara nära att döden dö. Tavlan har sex stycken nivåer från "du är superduktig och kommer att leva länge och väl" till "du har sjukt dålig kondition och kommer att döden dö inom kort om du inte tar tag i dig själv och börjar träna varje dag". Med hjälp av extremt dålig sälvinsikt, eller en vägran att se sanningen i vitögat så trodde jag i alla fall att jag skulle hamna i kategorin "Se där ja, inte så snabb men full av entusiasm och engagemang, bra jobbat!. Nu fanns ju inte ens den kategorin (jag kommer naturligtvis att skriva ett långt klagobrev rörande detta) och efter ett varv runt hälsospåret så insåg jag att jag hamnade i "dödens grupp". Men utrustad med ett finskt jävlaranamma så tänkte jag att bättre kan jag, så sprang jag ett varv till! Inte gick det bättre den gången heller...

Men jag tänker inte låta sanningen knäcka mig, nu har jag i alla fall fått ett konkret mål att arbeta emot. Jag ska nå nivån "nja, det här är väl ganska ok ändå" så det så!

Tar nya tag imorgon och ser till att Pt:n inte har för mycket att göra :-)

//Susann