När jag först stiftade bekantskap med Spåret så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Vi hade en turbulent period i början då vi inte riktigt ville samma sak. Jag ville springa åt vänster men spåret vek av åt höger, jag trodde mitt hem låg åt ena hållet men Spåret lurade mig åt andra hållet, så det var bokstavligt talat en riktigt vilsen period. Men dagarna då inga väckarklockor ställdes och solen sken hade vi det riktigt härligt tillsammans och jag kunde till och med känna en längtan till nästa gång vi skulle ses. Tårar har runnit, blodvite har uppstått och kastspyor har avlagts, men trots allt har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Till en början var det bara vi, men sen fick Spåret smak för såväl nystrukna blusar som pensionärer med gåstavar...Då var jag på väg att göra slut. Men när Latmasken ställt klockan och Samvetet tvingat mig upp ur sängen känns allt bra igen. Då när dagen gryr och det enda sällskap vi har är Bambi, är nog de stunder jag uppskattar Spåret som bäst!
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar