De nya springskorna invigdes med pompa och ståt idag. Kanske mer med blåsor och flås, men jag tänkte i alla fall på pom-poms och musikkårer. Det var bra go studs i de nya pjucken. Kände direkt att jag kom närmare målbilden där jag springer med studsiga steg och fladdrande hästsvans. Men någon fladdrande hästsvans var det verkligen inte. Luftfuktigheten var så hög imorse, att håret klistrade sig fast i pannan så fort jag öppnade ytterdörren.
När jag nästan sprungit mitt första varv, som en mer studsig variant av Fred Flinta, så ropade en man med kamera till mig och frågade om det inte är varmt att springa? Varmt? Det är inte varmt att springa, det är skithett!!! Han förstod kanske inte att min tomatröda ansiktsfärg berodde på överhettning eller att det fastklistrade håret i pannan inte var en frivillig wet-look. Dessutom letade han efter såväl en mast som ett usiktstorn. Han, som tydligen var från lokalblaskan, tyckte jag borde veta vart de låg eftersom jag sprang här. Detta var dock ytterligare en sak som han inte förstod (och hur skulle han kunna veta) att den enda anledningen till att jag springer detta spår, som har backar som gör att jag i smyg vill hyra en grävskopa och jämna ut marken lite, är att det finns skyltar! Skyltar som talar om för mig vart jag ska börja springa, vart jag ska sluta springa och vart jag däremellan ska svänga. Det skulle kunna finnas ett Disneyland på toppen av berget utan att jag skulle märka det för jag är så upptagen med att dels andas och dels hålla reda på skyltarna. Men allt detta berättade jag naturligtvis inte för den lokala korren. Försökte istället peka lite nonchalant uppåt, innåt i skogen sägandes: "kanske däråt typ", samtidigt som jag funderade på om det var därför det drällde så mycket löst folk i spåret runt berget, det har öppnast ett nöjesfält på toppen?
//Susann
Hahaha!
SvaraRadera