Springningen i spåret igår gick så fundamentalt dåligt att jag var tvungen att lugna ner mig i ett dygn för att överhuvudtaget kunna klämma ur mig ett blogginlägg som inte enbart innehöll svordomar. Tänk vilken svängning va? Från att i förrgår varit lycklig som ett litet barn på julafton till att igår vilja amputera båda benen eftersom de ändå är helt värdelösa att ta sig runt med. Mer mördarsnigel än Pippipower.Jag vill så otroligt mycket, hela tiden. Som en knarkare jagar jag desperat efter framsteg som belönar mig. Rent teoretiskt förstår jag att man inte blir en sprinter efter att enbart ha tränat i knappa sju veckor, sammanlagt, under en hel livstid. Men den framgångssuktande demonen i mig har redan sprungit Lidingöloppet.
Jag blev i all välmening jämförd med Martina Haag- då hon skrivit en humoristisk/ironisk bok om springning. Martina är en rolig skribent och en fantastisk person, men vi är verkligen inte i samma liga när det gäller springning. Hon skrev ju något om att första gången sprang hon i 13 minuter, då visste hon att hon borde kunna springa i 14 minuter nästa gång. För mig var det så att lyckades jag springa i fem minuter utan att ta till lipen så fick jag vara nöjd med det. När jag till slut lyckades springa i 13 minuter ville jag skicka in en anmälan till VM i Peking 2015. Nu när jag tänker tillbaka på den resa jag ändå gjort på dessa sju veckor så får jag väl ändå vara nöjd. Lägger undan benkapningssågen, avbeställer rullstolen och ger mig en klapp på axeln.
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar