Dagens blogg börjar med en varning, i dubbel bemärkelse. Dels är det en varning för att ni inte ska behöva göra samma misstag som jag och dels är det en varning för att nu kommer något äckligt.
Igår kom Pt:n (som har börjat jobba efter semestern) hem redan vid lunch och bjöd ut mig på lunchbuffé hos den lokala asiaten. Som vanligt (eftersom både jag och Pt:n lider total brist på karaktär när det gäller mat) åt vi ju alldeles för mycket. Vi bestämde oss för att ta det lugnt ett tag och låta maten smälta, innan benen skulle få sig en runda i spåret. Efter fem (!) timmar var vi fortfarande tokmätta, men snörade i alla fall på oss springskorna. Att det kändes tungt i spåret fick nu en helt ny innebörd, eftersom det kändes som att en mindre elefant hade ätits upp och som nu låg och tryckte i magen. Men jag ville visa Pt:n mina (i alla fall självupplevda) framsteg eftersom en en del tid i spåret tillbringats på egen hand, så elefanten till trots, var det bara att gneta på.
Pt:n, som är av den mer svårflörtade varianten, blev faktiskt lite imponerad av min förbättrade uthållighet (nu innehåller en runda i alla fall 80% springning). Nöjd över den positiva feedbacken tog jag i lite till, men då sa elefanten ifrån. Kände hur illamåendet sköljde över mig som en tsunami av äckel. Ville inte stanna, jag sprang ju på tid för bövelen, så jag saktade bara in lite och la av en kastspya rätt in i skogen. Torkade mig i mungipan, fast besluten om att aldrig äta buffé igen ökade jag takten lite och kom in på en av mina bättre tider!
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar