Igår ville Pt:n att vi skulle testa ett nytt spår på ett annat ställe i kommunen. När han sa att det skulle vara mer lättsprunget, då det var mer flackt än det spår vi brukar springa, blev jag genast på min vakt. Minnet av den "lätta" cykelturen som slutade med att vi besteg Mount Everest var i ett alltför färskt minne för att jag skulle våga hoppas på någon flack terräng.
Döm om min förvåning när det sedan visade sig att spåret inte alls innehöll några mördarbackar. Det var till och med så lättsprunget att jag klarade av att springa mina två första sammanhängande kilometrar! Vilken lycka! Ni som klämmer en mil medan ni låter thévattnet koka upp på morgonen tycker säkert att detta var en lika stor prestation som att knyta skorna, men då får ni ha min tidigare löparkarriär i bakhuvudet. Karriären som är i samma storlek som en kvark ungefär. Så detta var för mig en bedrift i nivå med Bolts världsrekord! Jag är på väg att bli en joggis!
Men farten, jag måste göra något åt farten. Snubblade in på en dokumentär om en maratonlöpare här i veckan. Han berättade att det största och vanligaste misstaget man gör som löpare är att man gör av med för mycket energi. Maratonlöparen menade att man skulle springa med så få armrörelser som möjligt och utan att lyfta fötterna för högt. Precis min Fred Flinta-stil tänkte jag. Det var precis den stilen jag hade när mitt kraftprov genomfördes. Problemet var bara att jag höll på att bli omgådd av en pensionär med gåstavar! Vad är det med pensionärer och gåstavar? Får man dem i samband med första ATP-utbetalningen, som någon form av kompensation? Denna äldre man hade i alla fall använt sina ofta, och gå fort kunde han också! Det var bara för mig att jabbadabba lite till och försöka öka takten för att inte behöva springa med skämsmössa i fortsättningen. Pensionären kom aldrig i fatt mig och jag är säker på att det var Stig Strand, för visst brukar han promenera i dalaskogarna..?
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar