Ni som var med mig här igår vet hur laddad jag var över att starta med springningen. Tänk er då vilket antiklimax det blev när jag insåg att jag gett Pt:n alldeles för mycket att göra på hans första semesterdag så han inte hann löpa med mig! Men full av energi och tid (eftersom jag gett allt arbete till Pt:n) så gav jag mig ut i spåret och jisses vad sjukt dålig jag är på att springa... Det finns något som heter hälsospåret där jag bor. Vid spårets början finns en gigantisk tavla som talar om hur fort man behöver springa sträckan utan att vara nära att döden dö. Tavlan har sex stycken nivåer från "du är superduktig och kommer att leva länge och väl" till "du har sjukt dålig kondition och kommer att döden dö inom kort om du inte tar tag i dig själv och börjar träna varje dag". Med hjälp av extremt dålig sälvinsikt, eller en vägran att se sanningen i vitögat så trodde jag i alla fall att jag skulle hamna i kategorin "Se där ja, inte så snabb men full av entusiasm och engagemang, bra jobbat!. Nu fanns ju inte ens den kategorin (jag kommer naturligtvis att skriva ett långt klagobrev rörande detta) och efter ett varv runt hälsospåret så insåg jag att jag hamnade i "dödens grupp". Men utrustad med ett finskt jävlaranamma så tänkte jag att bättre kan jag, så sprang jag ett varv till! Inte gick det bättre den gången heller...
Men jag tänker inte låta sanningen knäcka mig, nu har jag i alla fall fått ett konkret mål att arbeta emot. Jag ska nå nivån "nja, det här är väl ganska ok ändå" så det så!
Tar nya tag imorgon och ser till att Pt:n inte har för mycket att göra :-)
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar