nio stadier av cykling

Om man har bestämt sig för att bli en joggis och ta tag i sin (brist på) kondition så är det verkligen supersmart, jag menar SUPERSMART att åka iväg på semester en vecka. Det är också verkligen klyftigt att bara äta en massa god mat, sluka mängder av glass och dricka ett och annat glas rosé. Verkligen jättesmart, lättja och frosseri påverkar ju inte ens kondition eller prestation ett dugg...

Vi skulle gå ut lite lätt sa Pt:n och berättade att dagen innehöll cykling på 2x16 km och ett stopp för glass. Helt ok tyckte jag, förblindad av den lockelse som glassen ingav. Den första milen tyckte jag gick superlätt (du skulle stannat här-stadiet), de nästkommande tre km så tänkte jag bara på vilan och den välförtjänta glassen som väntade (förnekelsestadiet). De sista tre km innehöll en riktigt härlig nedförsbacke som jag tänkte att den här backen kommer att bita mig i arslet på vägen hem, men vad gör det, snart dags för glass (förnekelse, förnekelse, förnekelse). Väl framme så visade det sig att kioskhelvetet var stängt!

Skapligt frustrerad föreslog jag att vi skulle cykla hem och äta glass i den mer närbelägna kiosken istället, så vi for iväg. Den härliga nedförsbacken bet mig mycket riktigt i de bakre regionerna på vägen tillbaka. Orkade inte hela vägen upp utan klev av och gick, flera gånger dessutom. Var tydligen fler uppförsbackar än nedförsbackar (trötthetsstadiet). Pt föreslår sedan att vi inte ska åka hem direkt utan åka en väg som är 12 km längre! "Aldrig", säger jag morskt och börjar trampa hemåt. "Men det har ju inte varit någon direkt energi i cyklingen idag, så du skulle behöva det" säger Pt:n (han är ruskigt bra, men mycket hård). Smått förnärmad, då jag minsann tyckt att jag haft energi, börjar jag trampa den längre vägen (Kjelle-stadiet).

Denna väg bestod enbart uppförsbackar (Pt:n och jag är dock lite oense om det) och jag tänkte kasta in handuken mer än en gång (ge upp-stadiet). Tillslut nådde vi glasserian och jag fick pusta ut (förnekelsestadiet igen). Men sen skulle vi ju hem (panikstadiet). Som tur var så innehöll denna sträckning många långa nedförsbackar och de kunde inte bita mig ett dugg, för jag skulle ju inte åt andra hållet något mer (euforistadiet).

Detta var en händelserik cykeltur som landade på nätta 45 km och inför följande text vill jag varna känsliga läsare för att den innehåller fobier, äckel, ond bråd död och ännu mer äckel. Fortsätt på egen risk.

Under mitt första förnekelestadie höll jag på att hamna i dödsstadiet då det helt plötsligt låg en orm på cykelbanan! Har aldrig sett en orm i det vilda förut.
När jag var i ge upp-stadiet lyckades jag svälja en stor insekt. Jag försökte givetvis spotta ut den, men den hade lyckats åka för långt ner i halsen. Så precis när jag harklar, hostar och dreglar som mest för att få upp denna illasinnade varelse så dyker det naturligtvis upp en bil med nedvevade rutor. De stirrar på mig som om jag var en fragdadregglande rymling från en slutenanstalt. Under euforistadiet lyckas jag köra över en liten näbbmus. Enligt Pt:n så dog den på fläcken. Jag kommer för alltid att vidhålla att den hann undan. När euforistadiet nått sitt slut och vi är hemma så slickar jag mig nöjt om läpparna. Känner den skarpa smaken av salt och inser att jag precis slickat i mig mitt eget svett.

På återseende (om jag inte skrämt iväg er)
//Susann