Jag är väldigt duktig på att motivera mig själv till att göra saker. Detta gäller även nu, när det handlar om att springa. Däremot är jag dålig på att utmana och pressa mig själv, det är där Pt:n kommer in i bilden och han gör det superbra! Dagens runda var ingen dans på rosor. Det var verkligen blod, svett och tårar, men utan blod och extra mycket tårar. Jag bröt ihop fullständigt efter första rundan. När andra människor tar ut sig totalt så har jag sett att de slänger sig på marken, vräker ur sig någon harang och sen tar tag i sig själva. Jag valde att börja grina istället. Pt:n lät mig lugnt ha mitt utbrott (det stod ju till och med i vårt kontrakt), sen sa han: "Nu tar vi ett varv till". Även fast jag försöker skjuta imaginära giftpilar på honom med ögonen när vi springer så är han är bra den där Pt:n. Jag hade aldrig presterat det jag gjorde idag på egen hand, för en prestation var det verkligen- jag har tagit mig ur "dödensgrupp"!!! Har alltså redan avancerat inte bara en, utan två (!) nivåer på den där listan jag pratade om förut. Jag har nu nått gruppen "sjukt dålig kondis, så fortsätt springa fort som fan så undviker du dödensgrupp".
Jag är ännu långt ifrån mitt mål och någon riktig joggis är jag verkligen inte, men jag är i alla fall på gång. För att fortsätta utvecklas tror jag dock att jag måste hitta min inre Kjelle (Bergqvist). Ni har sett honom den där Kjelle, alltid alert, med ett stort jävlaranamma och ett blixtrande humör. När något inte passar utstöter han något kraftfullt ljud från magtrakten eller så lägger han av ett starkt "det var väl själva fa-an!" som ekar mellan husväggarna. Om jag ska få mer kraft som blivande joggis så duger det inte att ta till lipen, jag måste få fram min inre Kjelle! Så om ni hör någon som muttrar svordomar eller annat i skogen, bli inte rädda- det är bara jag som övar.
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar