Det är inte lätt det här med motivation kontra motstånd. Gårdagens bedrift gjorde ju mig supertaggad inför dagens runda. Laddad till tusen drog jag med mig Pt:n upp till spåret. Han var dock inte lika taggad som jag, han kanske var i chock över min nyfunna entusiasm? Jag hade en klar bild i huvudet över hur jag ville att det skulle kännas när jag sprang. Jag skulle ta långa steg med en lätt studs i klivet. Mitt hår skulle svajja fram och tillbaka i hästsvansen (jag borde förstått redan här att min bild inte skulle uppfyllas, då jag har väldigt kort hår). Och andningen skulle vara något ökad, men jämn och rytmisk. Verkligheten överträffar sällan drömmen och det var mer ett ånglok som frustade sig fram i spåret och ju tyngre mina kliv blev desto mer klibbade mitt korta hår fast i pannan. Jag skrämde nog till och med ett par pensionärer, för när jag närmade mig dem så såg det ut som de hade sina gåstavar redo för strid.
Vid backarna var jag sedan redo att ge upp, då var det tur att Pt:n hade hängt med. Motiverad till tusen till en början, men vid motgångarna är det svårt att stålsätta sig själv. Hur svårt ska det vara att hålla motivationen uppe? När jag väl tagit mig runt två varv i spåret så är jag mer död än levande, men det känns som att jag kan försätta berg. Så otroligt upprymd känsla av att ha klarat det. Jag beundrar verkligen de som orkar hålla på och springa, dag ut och in, oavsett hur jobbigt det är och dessutom utan att ge upp, sån vill jag också bli!
//Susann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar